Jag finns fortfarande någonstans...

Jag har som bekant bytt jobb och ramlade rakt ner i en jobbkarusell av sällan skådade mått.
Såhär var min första dag (i går).
Jag kom till jobbet på morgonen, försenad pga dålig-hår-dag men anlände i alla fall inom ramen för det normala. Blev visad runt i byggnaden, det var allt från "här är toaletterna" och "här är nödutgången" till att skaka hand med varje nu levande människa som finns på det våningsplanet. "Jörel", "enchantée!", "jo, svenskt!", "webbplatser och publikationer", "jo tidigare var jag på...", "nej det är i (min chefs) enhet", "ja, det får vi hoppas!", "information och kommunikation", "ja det kanske är bättre att jag håller fram kortet så du ser hur det är stavat", "jo men det får vi göra, sen!". I olika kombinationer, på olika språk, en 70, 80 gånger. Alla var väl inte på plats just då.
Sedan ett långt samtal med min chef för att gå igenom det allra viktigaste. Och läsa rapporten som min företrädare lämnade efter sig. Och skaka hand med några eftersläntrare som hade missat min rundvandring. Och få ett tjockt dokument som jag - helst - borde läsa samma dag och ge kommentarer på. Och få av en annan kollega ett nyhetsbrev som var brinnade hett från skrivaren och helst borde bli klart samma dag och kunde jag inte läsa det ifall jag hade några synpunkter? Och så var det ett kontrakt som måste förlängas, och sedan måste vi verkligen ta itu med åtminstone fem saker med webplatsen som har väntat alldeles för länge, och kunde jag skriva en artikel till nätet, och så var det en av cheferna som ville träffa mig och kolla av en sak, och så var ju bläckpatronen i skrivaren slut, och var det någon som hade gett mig listan på alla som fanns på våningsplanet, och kunde jag fylla i presentationen av mig själv så den skulle kunna hängas upp på väggen, och om jag ville kunde jag få utnyttja kaffemaskinen i någons kontor men då fick jag lägga 50 cent i en burk, och om det var något så kunde jag bara fråga och dörren stod alltid öppen, och så fick jag nycklar till mitt kontor för det är ju trots allt bättre att låsa om man inte är där, och om jag hade lust att ta en kaffe så kunde vi gå på en gång, och jo, det uttalas Jööö-rel.
Och sedan var klockan åtta på kvällen och jag hade läst och kommenterat nyhetsbrevet och skrivit ett mycket artigt mail till mina nya kolleger om de föreslagna ändringar som de gärna fick ignorera om de inte ville ta i beaktande, och sedan raglade jag hem.
Jag har en bil på verkstad som jag inte vet när jag ska hämta.
Och jag tror att det här blir bra.