Jag skulle kunna prata om senap på jobbet.
Vi försöker prata om god mat, Skavlan och husdjur
men det mesta kretsar ändå runt tankarna
om att vår verksamhet snart kommer krossas
av att en tredjedel av personalen försvinner.
Än så länge är det oklart vilka 22 som måste bort,
men oavsett vilka så kommer det inte bara att svida,
det blir fantomsmärtor efter de avhuggna kroppsdelarna
oavsett vilka de blir.
Man kan inte spara nästan nio miljoner på ett år
utan att det märks.
Vetskapen om det gör ont, redan nu.
Åh jag älskar det här jobbet.
Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Usch, låter som att ni har det riktigt tufft. Håller tummarna för dig. Kram /Hannah
Tråkigt att det är lättare att ta ut oro i förskott än glädje. Hoppas dina fina tisdagar med kör och barn i alla fall balanserar upp tillvaron något.
Skicka en kommentar