I anknytning till den rätt så overkliga Englund-Ranelidfejden kände jag att jag snart måste läsa något av sagde Ranelid. Jag e-lånade "Kniven i hjärtat" och satte igång.
Jag tar mig mig helt enkelt inte igenom den boken. Jag vet att vissa tycker att Ranelid har ett så fint språk; för mig är det outhärdligt, ologiskt, slarvigt och illa hopkommet. Det sjunger inte.
Blev lättad när jag googlade på boken och hittade följande recension, där recensenten helt sonika utnämner Ranelid till pekoralist.
Och högst konfunderad när en recensent i DN hävdar att det är själva pekoralismen som är grejen med Ranelid.
Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
En fin mening har han i alla fall klämt ur sig:
Bär ditt barn som om det vore den sista droppen vatten.
Jag har inte läst någon bok av Ranelid.
Den meningen är ett typiskt exempel på saker jag hakar upp mig på med Ranelid. Det stör mig att hans bilder bara fungerar ur en speciell vinkel: Barn är lika dyrbara som den sista droppen vatten. Amen.
Fast så fort man tittar på liknelsen är den alldeles skev. Hur bär man den sista droppen vatten? Jag antar att man sluter om den på bästa sätt: lägger locket på eller täcker för med händerna eller vad man har till hands. Hur blir det när man överför det på att behandla ett barn? "Ha järnkoll på ditt barn för så fort det får den minsta frihet så kommer du att förlora det".
Hur tänker man på den sista droppen vatten? Den har ju ingen utvecklingskapacitet. Det kommer aldrig att bli mer vatten, bara mindre. Om man spiller vattnet, delar med sig av det, gör något överhuvud taget med det förutom att stänga in det, så tar det slut. Återigen, är det inte en obehaglig bild just när det gäller ett barn?
Jag tror inte att det är vad Ranelid vill säga med sin liknelse. Jag vet inte om han berusar sig på sitt eget språk så att han inte ser hur bilderna haltar eller om han på något sätt gör det med flit. Jag vet inte om det finns någon poäng med att bilderna bara fungerar ur en viss vinkel, kanske är babbligheten och förnumstigheten i texten ett konstgrepp, vad vet jag.
Du kan väl läsa en av hans böcker och säga vad du tycker?
Får försöka med det.
Jag har hört att hans skrivprocess är sådan att han får färdiga meningar i sitt huvud som han skriver ner, att han aldrig ändrar eller ältar. På sitt sätt imponerande, samtidigt som det är otroligt drygt och lättjefullt.
Så här blev min text, take it or live it.
Ett bättre barncitat från käre Tomas Sjödin:
Barnet buret bär den vuxne
Men så googlar jag på det och upptäcker att Tomas citerat Gunnar Edman, som skrev en bok med den titeln 1993.
Skicka en kommentar