På startlinjen

Det är mycket nu.

Kanske är det inte mer än vad andra har så års, in the rodelest of months, men den känslomässiga laddningen i luften gör att det känns svårt att andas när jag tänker på det som ligger framför.

I morgon måndag kommer vårt allra högsta höns på besök på jobbet och hela arrangörskommittén har drabbats av akut och smittsam panik vilket gör att jag och de fyra andra som ska hålla femminutersanföranden sätts under extrem press. Dessutom ska mitt team arrangera en entimmes workshop där allt fortfarande är vagt i konturerna. Tio eller 550 besökare? Ingen vet. Detta arrangemang kommer att avrundas med jobbets julfest men teamet och jag har enats om att städa bort efter workshopen, gå ett varv på partyt och sedan gå på restaurang för att säga adjö till mig. De andra, alltså.

Sedan blir det tisdag och jag måste lämna in bilen på morgonen - äntligen vinterdäck! - och förhoppningsvis kan jag hämta ut den på lunchen. På kvällen genomför kören säsongens sista luciatåg som brukar följas av en riktigt rolig festkväll.

Onsdag morgon gäller det att vara tidigt på jobbet, för då ska jag ställa i ordning för frukost med en massa människor. (90 bjudna, kanske blir det 75 som kommer). Duka upp, hämta färska croissanter, fixa kaffemaskiner till mina frivilligarbetande baristas, göra fint och förbereda ett litet tacktal (en insamling pågår, information har en tendens att läcka...). Onsdag lunch blir det äntligen träning med T.

Sen kommer torsdagen med sin jullunch, och fredagen då bilen ska stå fullpackad och jag ska bege mig till Bryssel. Än så länge vet jag inte vilken dag jag ska vara ute ur lägenheten. Om det blir till jul måste jag nog köra två varv under helgen.

Och sen återstår tre dar i det här landet.

Avenue de la liberté, december 2009

Två saker man kan göra för att lugna sig: sjunga i kör och gå på gym. Det går inte att tänka på oläst historia när 14 kvinnor sjunger fyrstämmigt och vi förstasopraner prickar ett klingande och högt F. Det går inte att tänka på opackade boklådor när samma kör har julklappshets. Det går inte att tänka på oavslutade projekt när T pushar mig att lyfta vikterna fem gånger till.

Tyvärr går det alldeles utmärkt att tänka på allt det och mer därtill just nu, men jag tröstar mig med Livet, rodel. Man kommer ner.