Som vi letade, ropade, körde bil, gick i skogen.
Till slut hörde jag hundskall som påminde om Leias. Jag gick åt det hållet och skallen blev starkare. Vid ett hus stod mycket riktigt en liten vit hund i snöyran och skällde. Jag gick mot den och lockade och den fortsatte att skälla och skuttade iväg i snsön. Jag var inte så sugen på att leta och jaga Leia mer, så jag blev rätt irriterad, typ, Leia, nu kommer du hit! Men hunden kom inte utan stod och skällde utanför huset, till dess att dess ägare öppnade dörren och släppte in den. Jag knackade på och undrade om hunden var deras. Jo, det var det.
Jag berättade att vår hund var borta och då sa personen i huset att då visste han nog var den var.
En granne till oss hade hittat Leia ute längs en väg i grannskapet, i snöyran. De hade ringt till den hundägare jag pratade med, eftersom de har två vita hundar, men det var ju inte deras. Då tog de med Leia till barnvakten som skulle ta hand om deras bäbis medan de åkte in till Umeå.
Så kom det sig att bortsprungna Leia hamnade på andra sidan sjön innan kvällen var slut. De ringde polisen för att höra om någon saknade en liten vit hund. För att torka den frusna, skakande hunden virade de in henne i en filt och hon somnade i deras kök.
Alla var lättade när jag hämtade henne sent på kvällen.
Det hade väl ändå aldrig hänt med en hund som Brutus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar