Istället för att ta hand om sig själv

om det inte räcker som drivkraft att man behöver träna för att må bra själv kan man låtsas att man har en väldigt störig och obekväm bulldog som heter t ex Brutus som bara måste gå sina promenader oavsett. Och så tar man på sig vinterskorna och martyroket och tvingar sig ut för att rasta sin imaginära vän. Och nånstans vid första eller andra gulblommiga snödrivan lättar Brutus på trycket och resten av promenaden känns det värt allt snörande att trassla på sig skorna. Hunden sliter sig men kommer kanske hem igen eller så flyttar den till nån som behöver den bättre men det gör inget, det blir enklare så. Nästa dag får man väl hitta på en ny hund.