"Världens bästa mamma"

Hasar omkring i ett nyfått nattlinne med silvrig skrivstilstext "Världens bästa mamma".
Vet ni vad jag har insett? Det är ingen tävling. Man behöver inte försöka vara världens bästa eller ens förskolans/fikarummets/facebooks bästa. Man gör så gott man kan, eller som man tror att man borde eller det man för tillfället pallar med. Ibland får man ta i mer än man kan, ibland behöver man inte det. Ibland är man briljant. Ibland är man inte det.
I sjuklunken idag har det mellan varven glimrat till av lite av det silvriga och jag har orkat med att låta treåringen göra chokladbollar alldeles själv (med viss mäthjälp). Och att låta ettåringen diska för tredje gången samma dag. Och så borde jag tålmodigt torka upp efter båda aktiviteterna. Och jag har högläst en bok. Och en bok till. Och gett egentid åt ett barn i taget. Och lekt en lång lek om att ha flytväst på sig och åka båt till en affär och köpa en massa saker och betala med grytlappar. Och jag har tvättat och gnuggat fläckar med galltvål och dropptorkat det som far illa av att torktumlas. Och fått sovmorgon av goda människor och hjälp att ta hand om barnen mellan varven och hemkörning av blöjor, smör och fönsterputs. Och hostat i armvecket och spritat händerna och druckit honungsvatten och fått i barnen massor av vätska och väntat hela dagen med att starta någon film så att vi med gott samvete kan avsluta kvällen med ett massivt block hjärndött soffsittande.
Man tillhör den ironiska generationen, dem som trodde det var kul att säga en sak men mena en annan. Världens "bästa" mamma. Eller så kan man välja att bara ta åt sig av komplimangen, tacka och ta emot, med vetskapen om att det där silvriga kommer att flaga loss nästa gång jag tvättar och istället för tålmodig dropptork väljer att torktumla.