Läste i en Femina från 1950-talet om "Komplimangen som kom bort", om att svenskar och svenskor redan på den tiden var dåliga på att både ge och ta emot. Så idag på Myrorna, när jag för ovanlighets skull strosade lös och ledig utan mina barn men istället råkade hålla samma tempo och rutt som en okänd ganska tålmodig mamma med en tvååring, en femåring och en sexåring i hasorna under en halvtimme tog jag mod till mig vid kassan och sa "Va´duktig du är. Och va´duktiga dina barn är".
Just idag känns det helt ok för mig om nån får lust att säga så till oss också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad svarade hon?
Hon blev glad tror jag. Vi småpratade ett par tre samtalsturer om att det kan vara svårare andra gånger. Hennes shoppingtur hade parallellspår om att nej vi ska inte ha den där sparkcykeln den verkar vara i dåligt skick, nej vi ska inte ha den där babypoolen för sommaren är ju snart slut, men du kan väl prova den här skjortan då, den var väl fin eller den här? och sitt ner (i kundvagnen) och åh hur gick det, gjorde du illa dig? (lillasyster) (välte skyltdockan över dig). Genom allt höll hon sig värdig, vänlig och tydlig och de fick bara med sig bra saker till kassan utan varken mutpresenter eller kloka köp som barnen kommer vägra använda.
Va´duktig DU är Signe! Det har jag alltid tyckt!
Skicka en kommentar