Meze är meze

Den här dagen har varit som en film
Med storartade ögonblick som när treåringen springer och flyger drake med Herr Partner med en klarblå himmel och en glittrande älv som fond, voice over av ettåringen som kommenterar med insikt och inlevelse.
Med en härligt stojig meze-knytkalasfest med spetsduk och klingande skratt.
Med en och annan tår i olika ögonvrår och välbehövliga kramar.
Med förtroliga samtal och flams.
I trailern för filmen ser man även en ung kvinna iklädd ett påslakan som dansar röven av sig till tonerna av Manboy, en gripande karaokeduett, en familjepicnic på en oväntad plats, någon som pallar krusbär, en torktumlare där luckan är igentejpad med eltejp, spirande potatisblast på otippade ställen och åtta klänningar som omsorgsfullt packas ner eller hittas på.
Trailern slutar med att mamman i filmen säger något jättebra och cyklar iväg åt höger i bild med sin blommigaste väska på styret, det blommar syrener i bakgrunden och det syns inte i filmen att hon prioriterade att få till utemellanmålet istället för att tvätta håret. Inte en svensk tramskomedi med snubbel eller Hollywoodsk romantisk komedi utan med ganska mycket svärta i glädjen och en varm underton av hopp.
Årets film.