I morgon ska jag på syjunta. Jag har ingen aning om vilket verk jag ska ta med mig, det känns tillräckligt stort att bara gå dit... Jag tror att jag har varit på syjunta en gång och det var på 80-talet.
På torsdag ska Lina äntligen gå till veterinären och jag längtar. I natt skrek hon tills jag ärligt kunde tala om för henne att hon levde mycket farligt, det var när jag desperat låg med vidöppet fönster och lyssnade på trädgårdens djungelljud och försökte kollra bort min hörsel så mycket att jag inte märkte hennes desperata rop efter en friare vemsomhelst... När jag väl hade lyckats somna kom gubbarna från det kommunala elbolaget och knackade i åtta betongplattor i min trottoar vid pass klockan 06.15.
På fredag har jag ett viktigt möte och det är med lite oskönt orena förväntningar: Jag tror inte att jag vill lyckas men skulle verkligen hata att misslyckas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Flätkuddfodralet borde imponera på nästan vem som helst!
Jag är uppriktigt glad för din och Linas skull - en så våldsam trängtan måste ju åtgärdas på ett eller annat vis. Tänk så annorlunda hennes liv hade varit om maken haft förmågan men inte fertiliteten...
Stenplattorna - I feel your pain. Grannhuset är rivet nu, men det måste visst slagborrmaskiner till för att fästa det nya huset i vårt, och det måste av oklara anledningar börjas jobba i svinottan. Byggjobbare kan ju omöjligt jobba nio till fem.
Om fredag: jag tycker det bästa vore om du fick säga att du är smickrad, men nej, det är inte mer än vänskap från din sida. Om man så säger. Det värsta vore ju om du fick stå utanför dörren och vråla mrouuuuwwwwww för att sedan få ett förutsägbart brev.
Skicka en kommentar