Det här med tiggare är svårt, jag vet inte vad man ska ha för policy.
-- En vän till mig tycker att det är självklart att hälsa vänligt på dem men inte ge något, i stället ge pengar till Frälsningsarmén. Jag tror att hon har rätt. Men jag är inte där riktigt än.
-- En annan vän säger att han har gett upp om att försöka tänka ut vilka som förtjänar eller inte hans pengar. Han har några mynt i fickan och ger till dem som ber om dem, så länge de nu räcker. Men jag är inte där heller än.
Jag vet inte vilka jag ska ge till men är ganska säker på vilka jag inte vill ge till.
Kvinnor som sitter och tigger med sina barn i knät. Barnen brukar vara slappa och håglösa, låt oss hoppa att beteendet är inövat och inte framdrogat.
Barn som går och tigger. Aldrig aldrig aldrig, jag vägrar bidra till att göra den industrin lönsam. Fast en gång gav jag bort ett par vantar till en flicka med alldeles kalla små händer.
Människor som är hotfulla, berusade eller drogpåverkade.
Arbetsföra unga män som står på knä i någon konstig stel ställning på trottoaren.
Människor som exponerar sina missbildade eller stympade kroppsdelar.
Listan kan göras lång och det hemska är att jag ser alla dessa kategorier varje gång jag åker in till stan.
Nå, vad blir kvar?
Bland andra en gammal man som tigger vid utgången till metrostationen varje morgon. Jag brukar hälsa varje gång jag går förbi och ge honom en slant om jag har pengar framme. Ibland har jag tänkt att jag trasslat in mig i ett beteende som jag inte vill fortsätta med. Ibland tänker jag att det nog är ett ringa pris att betala för att vara en av de bra sakerna i en utsatt människas liv. Han blir alltid glad när han ser mig, ett bekant ansikte, en liten vänlighet bland alla bortvända.
I går när jag gick förbi tecknade han åt mig att komma närmare, han satt och sålde syrenkvistar och sträckte över en till mig med en slängkyss och en lång harang på ett språk jag inte förstår.
Jag blev glad.
Vad har ni för tiggeripolicy?
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
1 månad sedan
.jpg)
3 kommentarer:
Behovet av en definierad policy hänger nog mycket på var man bor - finns det alls tiggare i Umeå?
Här i Lux finns de kategorier du beskriver, men jag ser dem inte så ofta här som i Bryssel.
I stort sett ger jag bara bort pengar till musiker som spelar fint och till människor vars problem jag kanske kan lösa (en ledsen flicka som behöver samla in 10 euro för en tågbiljett till Arlon, någon som har för lite pengar när de kommer fram till kassan, men det är ju inte tiggeri.)
Att ge pengar till den internationella tiggarindustrin och till outhärdliga tunnelbanemusiker är jag alltid helt emot.
Här har vi en doktorand (eller numera nydisputerad doktor tror jag) som spelar digeridoo och drar in ganska bra med pengar på det lediga dagar. Och de obligatoriska indianerna i skrudar med new-age-syntar och panflöjter. Och de vanliga kontrollerade insamlingsstiftelserna med sina sparbössor. Och mellanstora barn som spelar dragspel dåligt men länge som man kan misstänka spelar för att försörja familjen. Och Bingolottoförsäljare. Och telefonabbonnemangsförsäljare. Och Rättvisepartiet som samlar in namnunderskrifter. Men sällan eller aldrig lemlästade mammor med drogade spädbarn. Min policy är oftast kort och enkel: tack men nej tack. De seriösa insamlingsstiftelserna har ju bankkonton att sätta in pengar på.
I Stöcksjö har vi inga tiggare. Här stannar Frälsningsarmén av när de kört fel på väg till Degernäs. I fjol försökte en dam sälja flygbilder över vårt hus, men tomten var för skräpig, så vi köpte inget.
Vi har däremot carporten full av gamla möbler som folk skänkt till Gåvan och som sedan inte gick att sälja. Vi har tagit hand om dem och ska elda dem i vinter. Det är nog vi som är tiggarna i Stöcksjö.
Vår policy är att vi tar emot allt vi kan använda: kläder, ved, mat, glass, sand, gamla gungor... en och annan krona har vi också fått. Vi låter aldrig barnen tigga, det slitet gör vi själva. Eller tigger, vi tackar bara aldrig nej. (Nästan, vi har tackat nej till en frysbox i alla fall.)
Skicka en kommentar