Kärlek svart som kaffe

Carina värmde på den sista slurken, igen, kastade en blick på de röda siffrorna och noterade att det var för sent att ringa pappa nu. Nu och för alltid. I väntan på plinget såg hon sig omkring och suckade. En hel dag hade hon gått omkring och småplockat, utan synbara resultat. Golvet i hallen var smutsigt, en fuktig tvätt väntade på att få någonstans att ta vägen och i köket surrade ytterligare en diskmaskin. Diskbänken var smulig och kladdig. En fluga cirkulerade över en syltfläck; hon lyfte handen för att sjasa bort den, men hejdade sig.

Tänk att återfödas som en fluga! Tanken var trösterik - Carina såg möjligheten i återfödelsen, att få börja om som något mindre, flyktigare. Kanske skulle hon själv till och med trivas bättre i sitt kök om det var smutsen hon drogs till, inte den mödosamma ordningen?

Men hon hade inte direkt turen i blodet. Det kunde lika gärna bli någon liten samhällsbyggande djurart. En myra - hon hade hört att de aldrig sov, men kunde det vara sant, det verkade helt förtvivlat.

Pling.

Eller en humla? Tänk att återföddas till humledrottning? Allt ansvar, ingen avlastning. Sköta hela jobbet med att fixa nektar och honung innan hon hade flygfärdiga arbetshumlor. Ordna ett bo. Och sedan, lägga alla dessa ägg.
- Gode gud, låt mig inte återfödas som en humla! tänkte hon.

Den surrande flugan avbröt sina lovar runt syltfläcken och började i stället brodera ett invecklat och ryckigt mönster i luften framför henne.
- Aj, aj, aj, anar jag en knoppande synkretism! fladdrade flugan och undslapp sig en mångfasetterad blinkning. Betänk i så fall att om återfödelsen finns, så finns inte Gud, i alla fall inte på det sätt du tänker dig honom. Och om inte Gud finns, kan han inte hjälpa dig, och du kan återfödas precis som vad som helst. Du kan bli en kejsarpingvin om du inte ser upp, så tänk dig väldigt noga för. Det där med att blanda religioner kan verka frestande i början, men det blir himla invecklat i längden, fråga mig. Jag började som agnostiker men sedan ledde det ena till det andra...

Carina torkade eftertänksamt av en av köksbänkarna så att den blev en blänkande ö i kökskaoset. Den inre speakerrösten påpekade faderligt att jo, Karl von Frisch observationer från 1940talet om symbolisk kommunikationsförmåga via dans gällde förvisso honungsbin, men vadå, den upptäckten utesluter väl inte liknande förmågor hos andra arter, eller?
Med frånvarande blick läste hon åter av den digitala klockan och startade om micron, plockade fram ett guldkantat blåblommigt kaffefat ur skåpet, skedade upp en liten klick jordgubbssylt i mitten och ställde den mitt på bänken.

Pling.

- Jag vet inte om det här räknas som animism... sa hon. Offra till förfädernas andar och så. Men tack ändå, tack.