Sitter och kikar på metrotabellen och försöker få den att säga:
Jo hon hann på sitt viktiga möte, tveklöst. Hon blev inte försenad.
Men hur jag än kisar mot raderna är svaret: om hon hann så blev det med andan i halsen och hjärtat i halsgropen. Och det hade hon kunnat slippa, och det var jag som bidrog till hennes försening.
Ge mig en klocka som går att vrida tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hoppas att du inte höll fast henne, utan att du bara var så viktig att hon inte kunde släppa dig!
Hon klarade sig, det är jag säker på. Folk brukar klara sig.
Skicka en kommentar