20 februari 2010

Kort sammanfattning

av kvällens gudstjänst: gudabenådat trumkomp till sången. Så bra att jag kunde sitta tyst och bara försjunka i det och släppa alla tankar på annat inklusive sångtexterna.
Alla sånger var moderna lovsånger, alla utom den bästa: Frykmans Min Gud när jag betänker fast den vers jag tycker så mycket om verkar jag ha hittat på själv, min version av sista vers börjar med "Hur kan jag då förtvivla som har en sådan vän", både mustigare och närmare än "O, skulle jag då sörja som har en sådan Gud".
Predikan var på brittisk engelska med svensk tolk. Predikan började med en utförlig beskrivning av filmen Ice Age med paralleller till Israels folks vådliga uttåg ur Egypten och en utläggning om Gamla testamentets beskrivningar av den farligt helige Guden, helighetslängtan, höga ideal och Jesus som umgicks med människor som andra stötte bort som syndare.
I övrigt var den största behållningen teckentolkningen (för de hörselskadade besökarna), båda tolkarna hade god inlevelse i både sångtexter och predikan och fördjupade både skönhetsupplevelsen och innebörden, ordet blev synligt.
Som avslutning bad mötesledaren teckentolken att visa tecknet för "längta" och uppmanade församlingen att teckna likadant som en slags bön, för att djupare förstå innebörden av att längta efter mer av Gud. Tecknet ser ut ungefär som att kalla till sig någon med båda händern/vinka med bakvända händer fast större, sakta och enträget. Här länk till "kyrkliga tecken" från Stockholms universitet, för den som känner behov av att fördjupa sig andligen och manuellt.

2 kommentarer:

Bodil sa...

Måste erkänna att jag igår inte riktigt orkade med den ihärdiga lovsången. 45 minuter tog musten ur mig. Men predikan var väl värd besöket.

För er som inte vet är det New Wine Kairos konferens i Umeå i helgen och det är en ekumenisk konferens som inspirerar oss att ta nya tag, så passande i februari!

Signe sa...

Lyckligtvis får man ta sig friheten att sitta ner och bara njuta trumkomp om det passar ens läggning bättre...