Nya tag på taket

Vad var bra, vad var dåligt, listor, förhoppningar, löften, minnen. Bla, bla, bla.

Jag går ut på taket. Den som har ett hus har ett tak. Jag har 50 kvadratmeter, 50 cm snö, 25 kubikmeter lätt snö att skotta. Det är tyst och fridfullt, jag bestämmer var snön ska hamna, hur mycket jag ska skotta, i vilken ordning flingorna ska avlägnas. Jag börjar med kanter åt två håll, som ett pussel. Det är lite överhäng, jag aktar mig för att ramla. Jag kan tänka på vad jag vill och det ploppar upp två samtal jag borde ringa. Jag skjuter snörakan framför mig och tänker på planer för vårt hus. Från taket ser jag att grannen får hjälp att skotta av en bonde i grannskapet. På vägen kommer han som har hand om 'et, slungar snön in i skogen, vänder snöslungan så att snön kommer bort från infarterna längs vägen. Närmaste grannen skottar också med traktor, vinkar. Jag är en av oss i snösvängen. På E4 hörs en skrapande plogbil. Så skönt, så stilla. Jag jobbar mig framåt, andas, tar i, har nått takåsen och fortsätter med lugna tag på andra halvan.

Inne i huset stojas det, kivas, ska följas, hjälpas, plockas, fixas. På taket råder stillhet.

När jag till slut är färdig kastar jag ner snöskuttun. Sedan hoppar jag ner i en av de stora högarna. Skräckblandad förtjusning. Jag bär bort stegen, snöskuttun och går in.