I går var vi på teater och såg pjäsen Dracula toujours vivant - Drakula lever fortfarande.
Handlingen: fem personer har varit inblandade i ett försök att döda Drakula och har misslyckats - de har blivit tagna av polisen för brott mot griftefriden. Det är Mina, som har ett sår på halsen och uppvisar tecken på att ha smittats av vampyren. Hennes man som har tillbringat flera veckor i Drakulas hem, dr Van Helsing, en annan läkare. Och så en galning som är Drakulas lärjunge och beundrare.
Skådespelarna sitter i en järnbur i mitten av teatern, och publiken runtom. De återberättar för varandra vad de har varit med om. De hör vargar närma sig på avstånd. Mina är som i trans, ibland rädd, ibland galen av åtrå.
En av personerna börjar ifrågasätta om de verkligen har varit med om det som de tror att de har varit med om. Tänk om det finns en naturlig förklaring?
Nonsens, säger Van Helsing. Alla pusselbitarna passar ju in i varandra, vilket bevisar att varje ny kunskap är giltig, vilket i sin tur bekräftar att tidigare antaganden stämmer.
Efter föreställning var det ett psykologiskt symposium med en psykoanalytiker och en pyskolog som gav sin syn på pjäsen och sedan allmän diskussion. Jag satt där och formulerade meningar i huvudet om den fransktalande kulturens väldigt intressanta förhållningssätt till psykologi. Psykologi som religion och tolkningsmönster för att förstå världen. Det är något med sättet man använder de teoretiska begreppen, att man kan prata om kvinnan som ett begrepp utan att betona att alla är olika, att man tycker att begreppet penetration är användbart för att beskriva både sex och vampyrbett. Till exempel.
Under tiden satt dottern S och lyssnade på vad folk faktiskt sa. På vägen hem sammanfattade hon och gav mig sin tolkning av pjäsen. Mycket klokt och övertygande. Ibland undrar jag om det vore en bra idé att lyssna mer och fundera mindre.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
3 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar