Busiga tigern

Nog är det fascinerande att ha en treåring! Som beter sig som en treåring! Det är inget att säga om det, är man tre så är man. Och vill man så sparkar man på storebror och lägger sig på honom och slår honom och tar hans grejer för att man själv förstås ville ha dem just då. Och mamma hoppar in och styr upp och korrigerar och domderar. I nästa stund är storebror bästa kompisen och det är kul att skratta med honom åt galna skämt som inte gör sig på datorn. Och sedan kommer det där stora egot igen och så är man på gång och tar plats, all plats.

Nog är det fascinerande att ha en femåring, som plötsligt har fördrag med lillasyster. Som flyttar sig när hon kommer tjongande med någon grej, som säger sluta istället för att slå, som lurar lillasyster att skratta och busa istället för att bråka. Och så sätter hon igång igen, och då kan man inte annat än skrika, men det är tryggt att veta att mamma i alla fall vet vem som började bråket.

Nog är det fascinerande att ha en mamma, som tror sig veta hur konflikter ska lösas. Att ena gången ska man säga förlåt och nästa sitta på trappan tills man lugnat sig och förstått vad man inte får göra. Och ibland spelar inget någon roll och ibland spelar det som inte är något stor roll. Och sedan skrattar hon och kramar och sedan fräser hon och skriker. Ibland förstår hon hur leken ska gå till och ibland fattar hon absolut ingenting. Ibland har hon tid och ibland har hon ingen tid alls.