Ångest för annans räkning

I går när jag åkte till jobbet råkade jag tjuvlyssa på ett samtal.
En kvinna och en man sitter bredvid varandra. Mannen gör allt för att få igång ett samtal, kvinnan är lite disträ och tystlåten.
Mannen: Berättade jag förresten att jag kom på ett botemedel mot cancer i morse?
Kvinnan ignorerar honom.
Han knuffar i henne och säger det igen.
Hon: ähum, nää?
Han ler brett och drar med fingret över strupen.
Hon bara stirrar på honom och han ler med den triumferande minen av Mannen med Poängen.
Plötsligt stelnar hans leende.
- Å herregud, vad är det jag säger, hur kunde jag säga något sånt här just till dig! Förlåt! Alltså förlåt, det var inte meningen, glöm det där! Förlåt!
Hon reser sig, ansiktet är alldeles stelt. Hon säger ingenting.
-- Du, förlåt!
Säger han. Hon stiger av på nästa station.
Resten av resan sitter han och svär för sig själv och skakar på huvudet. Hur kunde han? Säga just det där? Just till henne?
Och resten av resan har jag svår ställföreträdande ångest. Aaargh. Vad är suddet såna gånger?