Idag har jag som privatperson träffat en läkarsekreterare, en läkare, en undersköterska, en receptarie, en tandläkare och en tandsköterska. Jag har glömt nästan alla namn så jag kan varken googla eller facebook-stalka dem och lägga ut omdömen om deras prestationer med länkar.
Men jag är helt urladdad efter denna dag som innehöll 90min arbete, några timmar på vårdinrättningar, ett långfika på Gamla Jobbet med dottern och ett par timmar inomhusliv med familjen. Hörde på radion idag att lågutbildade är sjukare än högutbildade.
Jag jobbar i vårdsvängen och känner till hur organisationen ser ut.
Jag har grundläggande medicinska kunskaper.
Jag har erfarenhet och utbildning för att ställa anamnestiska frågor och orkar inte personalen fråga om det de behöver veta har jag självförtroende att berätta i alla fall.
Jag har läst åtminstone en handfull webbsidor om det som föranlett de olika besöken och tror mig om att kunna urskilja vilka som är tillförlitliga.
Jag känner folk som är kunniga i ämnena och törs fråga dem.
Jag har till och med varit på biblioteket och kollat upp några saker (överkurs).
En sån här dag undrar jag hur mindre lyckligt lottade lyckas få ut något vettigt av sina vårdkontakter. Och så fantiserar jag om hur tryggt det skulle kunna kännas om man träffade samma person varje gång, kanske rent utav att alla i familjen hade kontakt med samma, eller att de i alla fall tog sig en snabb titt på sina föregångares noteringar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Många specialister kan det bli, många repetitioner av hur det varit och hur det är. Men också många varma igenkännanden.
Specialisterna kan man väl inte komma ifrån, så fort man börjar krångla till sina besvär... Men att ha en fast punkt i vårdlabyrinten tycker jag nästan är oumbärligt. När jag for mellan specialister, läskiga undersökningar och skräckiga framtidsutsikter var det så skönt att veta att det i alla fall fanns en person som hade överblicken och kunde sätta ihop pusselbitarna: min familjeläkare som alla specialisterna rapporterade till.
Så skönt när jag kom tillbaka till henne några dagar efter mitt ingrepp och hon visste hon allt som hade hänt mig... Så skönt att i alla fall en gång slippa berätta sin sjukdomshistoria och i stället få höra läkarens infallsvinkel.
Skicka en kommentar