Samma bra dag - längre söderut

I dag hade vi den stora skräckdagen på jobbet - vår avdelning höll en kurs för samtliga intresserade kolleger. Och mitt lilla arbetslag hade en och en halv timmes programtid att ansvara för.
En och en halv timme är ungefär 9000 ord om man pratar oavbrutet men inte så fort. Nu var jag bara ansvarig för 6000 av dessa ord, eftersom kollegan R skulle hålla i en av programpunkterna. Men det kändes mycket i alla fall...
Och hur hinner man förbereda sig när man har 1576 olästa mail i sin inkorg och varje papper man lyfter från skrivbordet är en påminnelse om ytterligare något man borde ha ägnat sig åt? Igår var kursförberedelserna så akut att alla andra saker fick vänta. Jag satte mig ner och skrev en mödosam powerpoint-presentation. Nervös som jag var skrev jag väldigt utförliga minnesanteckningar om vad jag skulle ta upp. Alltså väldigt utförliga. "Den här presentationen handlar om... Jag tänkte börja med att berätta om ..., sedan fortsätta med..."
Stödord, vad är det?
När mina kollegers arbetsdag närmade sig sitt slut hade jag skrivit klart min presentation och även tillverkat en sammanfattning att dela ut. Vid det laget kände jag mig svårt influensavimmelkantig och förvarnade dem om att om allt gick som jag hoppades skulle jag vara förhindrad att hålla det hemska föredraget och de skulle få ta över.
Enda smärre problemet: jag hade fortfarande inte förberett den andra presentationen. Så jag högg tag i den. Våndades, skrev, skrev om. Klockan åtta tvingades jag bryta för att vara mamma i några timmar. Sedan satt jag, hör och häpna, till tolv på natten och jobbade på... något helt annat, och mycket roligare. Mellan tolv och två på natten tog jag mig äntligen samman och jobbade på den där förargliga presentationen. Tog en liten sovpaus. Satte väckaren på sex och skrev en timme till. Vid sjusnåret var jag så klar att jag utan att sätta mina kolleger i klistret alltför mycket skulle kunna kosta på mig att vara hemma. Men då mådde jag ju faktiskt ganska bra.

Och hur gick det då? Helt OK. Jag som hade våndats över hur i hela friden jag skulle kunna dryga ut min första presentation så den skulle fylla en halvtimmes programtid, upptäckte sent omsider att jag hade dragit över tiden med 25 minuter. Fick presentera mitt andra ämne i raketfart vilket var tur eftersom jag då kunde sladda över vissa luckor. Jag upptäckte att jag gärna kunde tänka mig att prata oftare inför publik. Och att mina mångordiga minnesanteckningar var riktigt, riktigt mysiga att hålla i handen och strunta i. Jag vet inte vad som är lärdomen. Kanske att det lönar sig att våndas.