Ressällskap

Nä, jag orkar inte repetera allt konstigt min stolsgranne satt och sa i sin telefon på bussen. Och jag hade för trevligt med kvinnan från Finansdepartementet för att publicera något ur vårt samtal på planet. Men jag kan berätta om mannen som satt på raden framför och skrev på sin laptop. Jag tittade upp från min bok och såg att han skrev att han var på väg till en namngiven tidnings övernattningslägenhet i Bryssel, och jag tänkte att det kanske var en krönika till morgondagens tidning som jag kunde få läsa en dag i förskott. Men jag insåg snabbt att det var en mycket mer privat text, kanske ett brev, kanske en dagbok. Jag ville inte smygläsa vidare, det kändes alldeles för privat. En mening fastnade ändå på näthinnan och i minnet. "Nu attack-hatar jag inte längre mig själv." Jag hoppas du kan fortsätta så, mannen.

En annan gång när jag reste från Bryssel så satt Marita Ulvskog snett framför mig och läste ett politiskt dokument på engelska som i sammandrag var ungefär så här:
"en naturlig följd av detta blir att arbetslösheten går ner, skatteintäkterna ökar, miljön förbättras, människor blir lyckliga, allt blir bra och vi får fred på jorden." Jag funderade över vad som skulle kunna få alla dessa underbara konsekvenser, hon skrev stora frågetecken i marginalerna.

Jag har ett annat papper med frågetecken i marginalen i min väska - ett jobb som jag inte vet om jag vill söka. Kanske borde jag göra det ändå, det riktigt stora beslutet behöver ju inte tas förrän de säger att de vill ha mig. Och det är det faktiskt få som vill. Anmärkningsvärt få, kan man tycka.