När klockan närmar sig åtta

och man fortfarande inte har kommit hem från jobbet, inte ätit något sedan lunch och tycker rejält synd om sig själv...
Ska man då tycka att det är betryggande, skönt och härligt, att få träffa en medmänniska som tar så mycket TID för en?
Jag var alltså hos polisen. Och det jag skulle säga var inte raketvetenskap.
-- I lördags stal någon min plånbok. I dag när jag skulle beställa nya betalkort upptäckte jag att någon hade länsat mitt konto. Jag misstänker att personen i fråga stod bakom mig när jag köpte biljetter i tunnelbanan, och lade min kod på minnet, stal min plånbok och gick direkt till bankomaten.
Men det går inte att säga på en minut inför en polisman, knappt ens på en halvtimme.
Min polisman var jättesnäll och tålmodig och jag gillar sånt. Men ibland kan grundlighet upplevas som en problem. Till exempel när man utreder frågan: "var var du när du upptäckte att kontot hade blivit länsat?"
På banken.
"vilken bank var det?"
-- Centea, på rue d'Auderghem nära Rond-Point Schumann.
"Jaha. Vilken kommun är det?"
-- Hm. Jag vet faktiskt inte.
"Kan det vara Etterbeek?"
-- Ja, det kan det mycket väl vara. Eller jag vet inte...
"Jag skriver rue d'Auderghem så länge så får vi se... Så när gjorde du upptäckten?
-- I dag.
"Ungefär vilket klockslag?"
Jag drog till med halv två men det kanske var tio över två. Hjälp har jag begått mened nu?