23 september 2009

Jäpp, höst.

Hemma för vård av min egen febriga kropp. Men det är inte jätteenkelt när man delar en trea med en bebis, ett spralligt förskolebarn och en ungefär lika förkyld man. Fast det går, H har dagis några timmar och vi turas om att sova och försöker genomföra det allra allra nödvändigaste...
Upplagd av kl.
Etiketter: ,

4 kommentarer:

Jorun sa...

Lycka till!

7:26 fm
Jörel sa...

Bon courage! Jag vet inte om det är tur att barnen i alla fall är friska eller om det vore skönare om hela familjen var osprallig samtidigt...

8:12 fm
Signe sa...

Vi har varit oavbrutet standard-förkylda modell småbarnsfamilj hela gänget i två veckor, och turats om att ha de där utslagna dagarna med febertoppar. Jag undrar hur andra gör, om de lyckas få att-vara-hemma-från-jobbet till att bli ett tillstånd av vila och återhämtning?

10:07 fm
Jorun sa...

Jag är extremt lyckligt lottad om man bara tittar på vård-av-sjukt-barn, jag har inte varit hemma med pojkarna sedan 2001, bortsett från ett halvår då maken var i Sverige och då de gissningsvis hade någon förkylning eller två. Och själv har jag varit väldigt frisk om man inte räknar in fjolårets benbrott.

Det är bara att vara tacksam!
(Sen finns det ju andra saker som inte är lika positiva som är kopplade till att maken inte jobbat på länge.)

1:29 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)