Okaraktäristiskt

Om jag skulle rita en Europakarta över min begåvningsprofil så kunde min danstalang representas av Luxemburg. Eller det är nog att förhäva mig. Andorra.
Döm om min förvåning över mig själv - framför allt när jag tänker på det i efterhand: i dag nästlade jag in mig i en dubbelkurs för folk som dansat egyptisk dans i tre år eller mer. Jag är normalt sett i gruppen ettåringar, och man kan väl säga att om gruppen skulle utse en representant som skulle försvara gruppens färger, så skulle hon nog knappast heta Jörel.
Nåväl, jag gick på treåringarnas danslektion. Kände ingen. Drog på mig en slöja - i dag dansade vi med långa fladdriga slöjor. Och så dansade jag.
Lärdomar:
Man kan inte hoppa två årskurser och tro att det inte spelar någon roll.
Man kan vara sämst i hela rummet och det spelar faktiskt ingen roll.
Man kan dansa även om man inte kan stegen.
Och det ligger något underbart kaxigt i att gå på en kurs som ligger solklart över ens nivå. Bara sådär.