Livskvalitet - verklighet

Så då blev det äntligen lördag och städerskan dök upp fem minuter före utsatt tid.
Lite motsträvigt visade jag runt: här är badrummet, som du ser behövs det verkligen städas... Här är min dotters rum - jag ska försöka sortera det som ligger framme innan du börjar städa så det blir lite lättare. Här är det smutsiga hallgolvet.

Och så jobbade hon enträget, envetet. Från rum till rum, från hörn till hörn. Dammade, dammsög, moppade. Plockade undan, vek ihop, ställde bort.
Vi pratade på den franska båda två kunde uppbåda - hon kunde väldigt lite och jag glömde på något sätt bort den franska jag ändå kunde när jag försökte hålla mig till språkets femhundra lättaste ord.

Och det var ganska lärorikt. Hon hade ett självklart sätt att förhålla sig till sitt jobb: hon tyckte varken att jobbet låg under hennes värdighet eller att hon hade något att be om ursäkt för. Tidigare hade hon varit laboratorieassistent, nu var hon städerska och det var inte mer med det: det blir så ibland.

Nu går jag omkring i ett hus som nästan är alldeles rent - de ställen hon inte hann med känns som skamfläckar; i morse var väl resten av huset på ungefär samma nivå...

Jag tror faktiskt att det är livskvalitet att kosta på sig den här lyxen. Men vad ska vi nu hitta på att göra alla lördagar när vi inte behöver storstäda...?