cinematopoetiskt

Bodil, jag måste erkänna att jag skriver rubriken först...

I dag har jag varit på cinemateket och sett filmen Police, adjective. En film som visar hur tråkigt det är att sitta och vänta vid en sekreterares skrivbord i tio minuter, i väntan på att få gå in till chefen, genom att filma någon som sitter och väntar vid en sekreterares skrivbord i tio minuter.
Obs jag är inte säker på tidsangivelsen för jag hade svårt att hålla mig vaken.

Jag gick med ett helt gäng rumäner och de skrattade till då och då. Men när jag förstod att själva grejen med filmen var att mycket långsamma scener (en polis som övervakar en misstänkt langare i realtid) skulle utmynna i en filosofisk diskussion där polisen får sitta hos sin chef och läsa högt ur en ordbok: "hur definieras begreppet samvete"
-- tja då får jag säga att jag förtvivlat tog av mig skorna i hopp om att känslan av heltäckningsmatta mot mina nakna fötter skulle hjälpa mig hålla mig vaken. Man gör så gott man kan... Kanske var filmen en hyllning till den forna diktaturstatens rika lager av undertext. Kanske. De som orkade hålla ögonen öppna hela filmen har tolkningsföreträde.

Men när man ser det här utbudet av filmer en vanlig vecka på Cinemateket och vet att det endast kostar tre euro per film utan medlemskort och mycket mindre med, och att lokalerna är jättefina... då känns det nästan lättare att bli en filmnörd än att inte bli det.