Dagens fundering rör föräldrar som inte kan lita på sina barn. Som måste dubbelkolla allt barnen uppger att de ska göra. Om barnet säger att hon ska gå på en fest måste de ringa och kolla - under någon förevändning - att festen verkligen ska äga rum, och att föräldrarna till den som anordnar festen verkligen vet om den. Om barnet säger att hon ska sova över någonstans måste de kolla att det verkligen stämmer.
I går kväll hade en mamma inte dubbelkollat tillräckligt. Det slutade med att de fick åka in och leta efter sin 14-åring i centrala Bryssel och hittade henne på Grand place. Jag vet inte hur farligt det är där på natten, men skulle absolut inte vilja att min dotter hängde där på egen hand. Inte förrän vi har klarat av etapperna på vägen, som att komma hem när man har sagt, att ringa när man kommer fram, att bygga upp förmågan tillsammans med kompisar att se efter varandra.
När går det snett mellan föräldrar och barn? När föräldrarna inte dubbelkollar tillräckligt, inte har tillräckligt pli på sina barn, helt enkelt tappar kontrollen?
Eller när barn och föräldrar slutar lita på varandra?
Jag vet inte om man ska förvänta sig att ens barn blir opålitliga som tonåringar och helt enkelt gå in i en ny regim: OK nu är du så stor så jag måste tjuvläsa din dagbok, hacka in på din facebook, följa upp dina göranden och låtanden...
Jag vet inte. Det är en skör tid mellan "nästan flygkunnig" och "utflugen" som man nu ska improvisera sig igenom. Det är först i efterhand man vet om det gick vägen... När barnet fyllt 40 och lagt tonårstiden bakom sig...
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
3 veckor sedan
2 kommentarer:
I min 14-årings klass finns en överenskommelse mellan föräldrarna att man alltid ringer upp familjen barnet ska sova över hos för att kolla att det är OK.
Jag hörde ett intressant program från vetenskapsradion där man pratade om tonåringar som bilar. De befinner sig i en utvecklingsfas där hjärnan får en väldigt stark motor men där bromsarna inte riktigt fungerar.
Förhoppningsvis känner man sitt barn tillräckligt för att veta om längtan till det vilda är starkare än farthindren man försökt installera.
En vän i Stockholm sa, apropå att hans 13-åring brukade hänga på Sergels torg på lördagseftermiddagar, att det är ju ingen idé att säga nej, det är där de vill vara.
Det har jag lite svårt att köpa.
Nu bor ju vi i ett 'ökänt bostadsområde', men jag tycker nog att det svåraste var i 5-6 årsåldern. Då hade vi många, långa, allvarliga snack om hur en bra kompis ska vara. För nog är det kompisarna som styr mycket, även om vår 17-åring inte är av den äventyrligare sorten.
Skicka en kommentar