Observation av det belgiska domstolsväsendet

... som utlovat.

Ett litet rättegångsreferat som jag läste i går.

En liten grå tant hade satt i system att gå på fina restauranger, beställa något riktigt gott, och äta en härlig måltid. När det var dags att betala upptäckte hon att hon inte hade några pengar. Så då lämnade hon en fotokopia av sitt ID-kort, en ring, eller ett bankkort som pant för att hon skulle komma tillbaka, och så kom hon aldrig tillbaka.

Tio gånger hade hon hunnit göra samma sak, innan hon kallades inför rätta. Därefter hann hon med sex ytterligare måltider, den senaste i slutet av maj, innan domstolsförhandlingen ägde rum.
Tanten bekände och grät, och lovade att hon aldrig aldrig skulle göra om det.
Domstolens ordförande ville förstå varför hon hade gjort det. En sorglig liten historia, mannen var död och hon var pensionerad och ensam. När mannen levde brukade de då och då gå på fina restauranger, när han var död hade hon inte längre råd men mycket större behov av att se folk.
Jaha, domen då?
Egentligen borde damen få ett villkorligt fängelsestraff, men åklagaren ansåg att det skulle vara mer konstruktivt för damen att göra samhällstjänst, så hon fick komma ut och träffa lite folk. Plus psykologkontakt.

Jag läste ett annat referat om en rättegång där allt som rörde själva skuldfrågan var solklart. Rättegången handlade om "varför". De psykologiska drivkrafterna bakom denna hemska gärning.

Min observation är väl snarare en fråga. Har svenska domstolar samma psykologiska intresse eller är deras huvudsyfte att fördela skulden?