Arg gubbe

- Jag var rätt grym va?
- Äh, jag har jobbat åt Vägverket i 20 år så jag är rätt härdad, svarade jag.
Jag borde ha sagt att du var helt galen, man behandlar inte folk på det där viset och du borde skämmas.

Det hela började med en härlig dag på älven, hela familjen åkte båt tillsammans med mina svärföräldrar och bland andra såg vi ön med gummibåtar Signe beskrev tidigare. Vi käkade sallad i båten, solade och hade det gott till dess att motorn la av när vi var längst ner i Umedeltat. Vår extra motor var trots medvind för klen för att orka särskilt långt uppför älven. Vi blev bogserade till E12-bron och fick hjälp av en kompis att hämta bil och fixa och trixa för att få hem familjen.

Efter att vi ätit middag åkte jag U och svärfar till Lilltuvan för att sjösätta gummibåten som bogserbåt och dra dit Angurvadel och ta upp båtskrället där. Lilltuvan är ingen offentlig båtplats, men de har en grusad väg ner i vattnet som ligger bra till i förhållande till där vi bor och framförallt inte så långt från vår strandade båt.

Jag fick tag i ett par tjejer som kom med en båt och de ringde sina föräldrar för att de skulle komma och öppna kedjan som täcker upptagningsplatsen. U och svärfar puttrade iväg med gummibåten och jag pratade med pappan som kommit på plats medan vi väntade på frun som skulle kunna koden till låset. När hon dök upp gick jag och hämtade bilen och båtvagnen för att vara beredd.

När jag kört några meter kom en man på cykel och såg ut att vilja prata med mig. Jag stannade, vevade ner rutan, och så var det igång.

- Var har du din stuga någonstans då? sa han med högrött ansikte. (Hjärtat började banka, jag blev rädd som om jag mött en stormskällande hund)
- Jag har ingen stuga här, sa jag
- Då ska du inte vara här heller, försvinn!
- Vår båt har havererat och vi behöver ta upp den.
- Det kan ni göra någon annanstans, du tar inte upp den här
- Men jag har pratat med människorna där borta och de har lovat att hjälpa mig.
- Du tar inte upp båten här, förvinn!
- Men vår båt har gått sönder! Vår extramotor klarar inte den starka strömmen.
- Det struntar jag i, du får ta upp den vid Gimonäs.
- Vi tar oss inte till Gimonäs, min man har åkt iväg med en gummibåt för att bogsera den hit, men vi kan inte ta den ända till Gimonäs
- Det fattar du väl att det är massor av folk som vill sätta i och ta upp sina båtar här men det är slut med det. Ni kan betala för er i Gimonäs och ta upp den där.
- Nej, det kan jag inte förstå, vår båt har havererat, vi tar oss inte till Gimonäs. (Vid detta lag var jag rätt uppvarvad och lite tårblank i ögonen som blir när jag känner mig förfördelad och arg. Här stod konflikten och vägde. Började jag grina kanske jag hade förlorat, behöll jag lugnet kanske jag vann.)

Då började arga gubben berätta att alla körde på deras enskilda väg och de fick åtgärda vägen för 50 000 per år och länsstyrelsen ville inte ge bidrag och det var så synd om dem och... (jag kunde andas ut, jag hade klarat mig...) ...han skulle självklart hjälpa mig att ta upp den havererade båten.

Undrar om han vinner några konflikter den arga gubben? Förmodligen mot dem som blir arga och tappar humöret och svär och domderar tillbaka. Men inte mot oss som behåller lugnet och har lång, lång, lång stubin, oss biter du inte på gubbe. Då kan du vara så grym du vill.

Sedan var det bara att konversera denne man i tjugo minuter och så kom äntligen U och svärfar. De bedömde situationen som så att han var lördagsfull, jag tror att han var hög på adrenalin. När jag åkte skuddade jag stoftet av mina fötter, och efter att ha berättat historien i morgon vid fikat hoppas jag att jag kan lämna den.