När ska man gå till doktorn

... är den eviga frågan.

På skärtorsdagen snubblade jag och vrickade foten. I samma singelolycka fick jag ett skrubbsår på ena knät som dock inte var värre än att strumpbyxorna var oskadade. Fotleden var mer bekymmersam, jag hade väldig ont på natten. Men nästa dag upptäckte jag nästa dag att jag kunde gå utan problem, så länge jag hade rejäla skor och gick på jämn mark.
Nu, en dryg vecka senare, har skrubbsåret fortfarande inte läkt. Det har varat och ömmat och rodnat så till den milda grad att det vissa nätter har bultat av varje pulsslag. Om det här inte blir bättre får jag snart gå till doktorn, tänkte jag redan i tisdags. Fast jag har väl någon grundinställning att om man kan gå till doktorn behöver man inte gå till doktorn. I torsdags provade jag i stället att lägga vitlök på såret. Om man nu har valet mellan att besöka ett ytterst kvalificerat universitetssjukhus inom promenadavstånd och att lita på vaga minnen av någon obekräftad huskur som man råkade höra talas om på 80-talet när man sommarjobbade på sjukstugan i Sorsele - tja det säger sig ju självt vad man väljer. (Jag kan förresten föra denna huskur vidare nu när jag har provat den: man skalar och krossar en vitlöksklyfta, lägger den direkt mot såret, lägger en kompress över och tejpar fast den. Svider lite men inte så farligt. Jag vet inte vad vitlöken egentligen gör, men enligt folktro är den ju nästan övernaturligt verksam. I alla fall har såret nästan slutat vara, och rodnaden har minskat kraftigt).

Och den onda fotleden... Tja jag går utan problem fast vissa lägen gör fortfarande ont och fotleden är märkbart svullen. Det hade väl varit klokt att gå till doktorn när det var färskt, nu känns det som om det enda de kan göra är att ge skadan ett namn och råda mig att inte överanstränga mig och att vila med foten högt och komma tillbaka om två veckor om det inte blir bättre. Det är väl det återbesöket jag siktar in mig på nu...