När jag gick fram till klungan högstadielärare som satt på cafeét och pratade vitt och brett om sina elevers personliga egenskaper och ohyfsade beteenden (med för- och efternamn) och jag påpekade deras brist på sekretess och fräste om att de borde visa lite respekt mot sina elever, då tyckte jag att jag visade civilkurage.
Idag snäste en förpasserande man åt mig när jag var ute med syskonvagnen. Jag kastade nämligen ifrån mig en 15cm istapp i snön bredvid gångvägen. "Vem har du tänkt ska plocka upp den där då?" undrade han. "Men det är ju bara en isbit, den smälter ju" sa jag.
När jag fräser ifrån är jag modig. När civilkurage riktas mot mig är det felriktat.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
5 veckor sedan
2 kommentarer:
Trodde han att det var något annat du kastade? För om han såg att det var en isbit var det ju faktiskt alldeles felriktat - på riktigt.
Jag blev så upprörd att jag ringde jourhavande lillasyster - mitt i hennes arbetsdag - för att prata av mig. Hon kom med samma klarsynta antagande och det måste väl ha varit så, att han bara såg min kaströrelse och vilket dåligt föredöme jag var. I så fall tycker jag att han var ganska bra. Om han såg att det var en isbit verkar han ganska puckad eller på allmänt dåligt humör.
Skicka en kommentar