En bra människa ändå

Låt mig återintroducera Den Snälle Grannen. Jag tror han förekommit i förbifarten tidigare, om att jag uppskattade att han kom ut ur sin lägenhet och kollade om det fanns någon vuxen som tog hand om H när hon var ute i trapphuset och grät (ja, det gjorde det, jag var där då).
Idag var han ute i vårsolen och pratade med några som såg misstänkt Jehovas Vittnes-aktiga ut i klädstilen. Jag hörde bara slutet på det manliga vittnets replik "en bra människa ändå". Jag uppfattar också Den Snälla Grannen som en bra människa, bra och jättesocial. Han bär en namnskylt på jackan och håller koll på det mesta i grannskapet, t ex hittade han min kompis T:s vante och kände igen att den var hennes. Och han vet att min kompis S brukar hälsa på "familjen med bebisen". Igår gick han runt och tipsade grannarna om en diskmaskin som bortskänkes, han hade med sig en lapp som han hittat på stan. När vi får tjocka kuvert i posten, som idag från kusinen i Grekland, brukar han ta med det upp till lägenheten och knacka på och om vi inte är hemma fäster han det vid dörren. En gång kom en lapplisa och ville lappa vår bil, då gick han ut på sin balkong och hojtade att vi var på väg.
Och i gengäld, vad gör jag? Ibland när jag är i tvättstugan kommer han med korsord och frågar, senast var det smeknamnet på David Beckhams fru fyra bokstäver han fick hjälp med. Och så har Mamma instruerat honom hur man manglar. Annars är det väl mest att jag är trevlig tillbaks som är gentjänsten.
Jag har märkt att inte alla uppskattar hans omsorger men jag tycker det är trevligt, han känns som en bra människa (ändå).