Civil oartighet

I dag passerade jag minst två gränser. Belgien--Luxemburg rent fysiskt. Och i personlig-utveckling-hänseende, gränsen mellan att tänka att egentligen borde man säga ifrån, och att faktiskt räcka upp handen på kursen och göra det.
En av deltagarna i kursen jag gick på ville i detalj diskutera sitt projekt med kursledaren och endast kursledaren, och var oförmögen att ta emot synpunkter ens från honom. Konstig situation: hon hade ihållande klagat på att hennes webplats är oöverskådlig och har ganska misslyckad design. Men så fort hon fick konkreta förslag på ändringar måste hon med en terriers hängivenhet försvara varenda liten felplacerad oförklarlig ikon. Till sist satt alla och läste tidningar på webben eller höll privata möten med bänkgrannen.
"Nu känns det som om den här kursen har övergått till en privat konsultation" sa jag när det blev outhärdligt. "Finns det något mer kvar av kursen eller kan vi avsluta den nu?"
Varpå nästan alla blev glada och min aktie steg med någon liten eurocent på sanningssägarbörsen, och vi kunde äntligen avrunda en intensiv kursdag och jag kunde anträda återresan hem.

Väl hemkommen blev jag glad och lättad över att upptäcka att vi fortfarande bara har två katter.