På vintern, om jag tar av mig glasögonen och begränsar synfältet till ett par grader i mitten, ser utsikten från mitt vardagsrum nästan ut som en storstad. Man ser en upplyst bro och ett belyst köpcentrum i fjärran och himlen är mörkt aprikosrosa av gatlyktorna.
Här känner jag alltid igen någon när jag passerar torget. Jag vet vilka butiker som har trängre än 76cm mellan hyllorna. Jag vet vilka som är äldre än 30 som kommer vara på konserten (vi, han med mössan, kanske någon gammal pingstvän och några som var veganer förut). Här har jag gått på varenda lunchrestaurang och café som annonseras i nöjesguiden. Jag ser mig inte om när jag går hem ensam längs älven. Jag litar på mina medmänniskor (endast 30% av amerikanerna och britterna gör det). Här är kranvattnet gott och grannarna obeväpnade.
Jag kommer nog aldrig åka till New York. Främst för att jag inte har någon längtan dit. Jag tänker mig att allt är för stort och utspritt så jag inte vet åt vilket håll jag ska gå och att jag skulle tycka att det vore för pinsamt att vinka in en taxi och dessutom alldeles för dyrt. Jag skulle irra planlöst som en pank turist" och känna mig beklämd, sen skulle jag köa ganska länge för att köpa flottig snabbmat för att sedan komma ihåg att jag inte gillar friterat. Jag skulle försöka ta mig till en park och gå runt där en stund, kanske hyra rullskridskor, kanske äta yoghurtglass på natten som Charlotte i Sex and the City. Det häftiga med att shoppa skor har jag inte fattat, inte heller längtan efter att bli insläppt på en jätteexklusiv klubb. Jag skulle känna mig pank och oplanerad och stressad över att det troligtvis händer tusen miljarders spännande och upplevansvärda saker just där just då men att jag inte har koll och så skulle jag slumpvis hamna på högljudda stålrörscaféer som säljer skitdyra delikatobollar och irra runt på motsvarigheterna till Skopunkten och studentdiskot Corona i jakt på det där.
Men kanske kanske - om jag hade med mig någon som visste vart man ska och hur man gör -att det kunde vara lite roligt ändå. Kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Signe, kan du inte ändå känna att just det där att vara planlös, utan koll i en jättestor stad ändå är ganska häftigt? Om filmen man håller på och spelar in inte är en usel remake av Sex and the City, utan ett ganska minnesvärt och påkostat bonusavsnitt av den trivsamma följetongen Alla dessa dagar som kom och gick...
Vad har hänt med Pinglan som utforskade London med mig 1993? Iofs spenderade vi ju nästan hela dagen på jakt efter Hard Rock Café, så det där med att ha med någon som känner stället är kanske ingen dum idé ändå...
Den panka turisten länkas rimligen till vår vän TAW, även om jag är väldigt förtjust i BKO och Amerika.
I övrigt instämmer jag med alla föregående, jag skulle älska att kliva ut genom dörren och befinna mig i den obekanta staden Grandeville utan att ha en aning om vad som måste ses och inte. Att köpa en karta, ta en kaffe, snappa åt sig en gratistidning eller läsa på anslagstavlor, ta en buss någonstans, kika in på en utställning, äta något slumpmässigt valt från menyn, lära sig säga tack och goddag, gå vilse men ändå komma fram. Att göra det med två småttingar i bagaget är inte samma sak, men grundtanken lockar oerhört och har nästan alltid gjort det.
Åh så pinsamt att missta en Tomas Andersson Wij-låt för att vara en Bo Kaspers-låt. DEt ska aldrig hända igen, nu är länken fixad.
Hej Moster Signe !
Och tack för brevet, eller bloggposten, men det känns lite som att oväntat men välkommet få ett brev från någon man inte riktigt känner.
Det hjälper nog inte hur mycket jag kisar och avskärmar, min utsikt är en husvägg med stora fönster som vore det ett tittskåp, och det går verkligen inte att inbilla sig att det ligger på landet hur gärna man än skulle vilja. Igår mötte jag en dagismamma när jag gick och handlade mat, men det händer ju inte varje dag. Jag känner inte någon som kommer på konserten men det finns säkert någon gammal pingstvän och ett par veganer i publiken. Hade konserten varit med BKO eller TAW i Stockholm hade jag nog kännt både musiker och delar av publiken, iallafall för tio år sedan, så lever jag inte längre. Jag har definitvt inte gått på varje café eller lunchrestaurant men jag ser mig inte om när jag går hem längst 7e avenyn. Jag litar nog på de flesta, men inte alla och kranvattnet smakar klor (vi har monterat ett filter på kranen). I NYC måste man ha tillstånd för att köpa handeldvapen, hur vanligt det är vet jag inte.
Klart du ska komma till New York! Du tar tåget in från flygplatsen och åker tunnelbana till ett hotel som du kommer att bli besviken på (de är små och dyra). Sedan köper du en karta och så går du. Går och går och går. Bry dig inte om att gå åt rätt håll. Alla håll är rätt. I Soho hittar du Carrie-människorna och dyra restauranter men fina hus att ta kort på, vik runt ett hörn och du kommer in i Nolita där husen är låga och butikerna mysiga, dra österut till East Village med sina tatueringsställen och käka (relativt) billigt indiskt på 6e gatan, gå söderut till Chinatown och kika in i deras “apotek” och förundras över att 80 procent av alla människor på trottoaren plötsligt är kineser, sedan västerut igen genom Grenwhich Village med alla studenter och upp till West Villages lummiga smågator med brownstownes med “stoops” (du vet de där trapporna upp till dörren) och sina familjer som består av man+man+2 hundar. Sedan är du rätt trött i benen det medges, men alla de här kvarteren finns faktiskt inom gångavstånd. Sedan kan man givetvis åka över till Brooklyn, äta pick-nick i Central Park, besöka ett gäng muséer, titta på skyskrapor och tusen andra saker. Poängen är att de mesta är tillgängligt. Iallafall om man kan avstå från exklusiva klubbar och dyra skor. Passa på nu medans barnen flyger gratis!
Men det är klart alla resor kan sluta så här!
Åh, Signe New York, New York!
Stan är lätt som en plätt!
Du har sett alla vinklar och vrår i hundra filmer och vet vilket håll du ska gå åt. Du åker tunnelbana, buss (betalar med jämna pengar om de fortfarande har det systemet),taxi och litar på folk för att varför inte!
Manhattan är inte så extremt stort, du har skylinen i söder och Central park i norr. Frihetsgudinna till söder och Time square någonstans söder om mitten.
Jag var där i ett dygn och jag vill dit igen!
Kom allihop vettja! En systerresa till New York vore väl nå't!
Härlig blogg ni har.
Jag kommer från Sorsele(kommunen), och har min svärmor i Skellefteå!!!
Har bott lite här och där, bl a i New Jersey med en timmes tågresa in till NYC. Älskade att promenera omkring på Manhattan. Alla som besökte oss (mest norrlänningar) blev också helt förälskade. Nu har vi flyttat så jag får strosa längs Lake Michigan i stället. Återvänder mer än gärna till New York, New York!
Skicka en kommentar