Skiftbyte i Livet rodel-fabriken.

Kom hem fån jobbet och klockan var kvart i åtta på kvällen. På urtavlan bildar det en trevlig symmetri med kvart över åtta på morgonen, vilket var det klockslag jag gick till jobbet.
Utsäkta mig att jag klagar men det är jobb-jobb-jobb-jobb-jobb just nu. Och det är ändå bara första dagen i denna vecka som tornar upp sig likt en av högarna på mitt skrivbord.

Här kommer en lista.

-- Mitt webb-projekt håller på att få styrfart. Vi ska hålla inte mindre än fyra workshops under de två följande veckorna. Kul, intressant och utmanande.
-- Samtidigt håller jag på att lansera ett nytt projekt, ett digitalt nyhetsbrev. Även det är Kul! Intressant! Spännande! Det är bara alla dessa saker som måste kollas, bestämmas, verifieras. Alla kontrakt som ska skrivas, faxas, undertecknas. För att inte tala om att det sedan ska produceras.
-- Samtidigt förbereder vi ett samråd om en genomgripande reform av vårt politikområde. Det är bara webben som är mitt ansvar men det räcker: lansera vårt första interaktiva forum, skapa en hel uppsättning informationssidor till vår webbplats på minst 11 språk, helst fler när jag tänker efter. Hålla webbplatsen uppdaterad. Göra allting rätt och genomtänkt och hålla våra underleverantörer i så pass kort koppel att de verkligen levererar.
-- Samtidigt samarbetar jag med ett annat DG om att ta fram en ny bildbank.
-- Och gör klart den offentliga upphandling som jag hållit på med på lediga stunder så länge nu.
-- Och skriver en strategi om internkommunikation, det som är så viktigt.
-- Och styr upp ett vedervärdigt sorgligt projekt med tusentals websidor som varit nästan klara länge länge, men ändå aldrig riktigt varit mogna för publicering. Tusentals dammiga sidor som måste migreras från ett system till ett annat. En projektledare som vet varken ut eller in, och en underleverantör som vet men inte vill.
-- Och medverkar i arrangemanget av ett jättelikt evenemang som ska hållas redan i maj fast lokalen ännu inte är bokad, festfixarna ännu inte har skrivit på något kontrakt. Runt om på Myndigheten sitter folk som tänker att eftersom ingenting ännu är spikat är det fritt fram att fantisera ihop nya saker till önskelistan. Det är inte jag, egentligen, som ordnar något. Utom att allting på något sätt ändå handlar om webben, så jag måste ändå vara med överallt, hit och dit, hej och hå.
-- Och splittrar upp mig i alla tusentals små Viktiga Myndighetssaker som händer på små viktiga myndigheter. Ge kommentarer på planeringen. Tänka ut hur vi kan framstå som lite bättre. Svara på den ena akuta förfrågan efter den andra. Förbereda de otaliga möten som är motorn i hela maskineriet. Skriva rapporter. Följa upp. Följa ner.

Det verkar väl inte så farligt i alla fall, kan man tycka. Men här kommer själva spiken i kistan:
-- I dag gjorde vår press-kille sin sista egentliga arbetsdag. Jag är hans back-up. I morgon... Tja. Vi får väl ta en dag i taget. "Det är bara fem veckor tills hans efterträdare kommer - det måste gå på något sätt" sa jag till min chef. "We'll be dead", sa han.

Systemet för utvärdering av personal har gett upp om att påminna mig om att jag måste skriva en utvärdering över mina insatser under det gångna året. Fast det är naturligtvis obligatoriskt och jag borde se det som en rättighet snarare än en börda, en möjlighet att visa vad jag går för. Deadline var i måndags förra veckan tror jag. Jag har sagt till chefen att jag inte riktigt är klar. Så här långt har jag kommit:

In 2008, I

Jag tror jag måste fila litegrann på avslutningen.

Nu måste jag ta och baka något slags bröd för annars har vi inget att äta till frukost i morgon. Man får väl se det som terapi.
Som tur var blev lilla S hembjuden till en kompis på middag i kvällst. Själv går jag fortfarande på adrenalin och usel cappucino från automaten. Tjing.