Det kan tyckas som jag saknar farstu när jag vitt och brett bloggar om min mjölkfabrik. Men jag tänker att det är ett övergående och ganska allmänmoderligt tillstånd att vara ammande, jag har inga planer på att lägga ut bilder på dem nu eller att i livet efter amningstiden beskriva den delen av kroppen vare sig i text eller bild på internet;-)
Jag försöker även hålla koll på mina blogginlägg och rensa bort information om var jag bor, barnens dagis, detaljer om vad jag jobbar med eller sådant som avslöjar för mycket om andra personer i mitt liv (för deras skull). Namn ska så klart inte skrivas ut (jag råkade nämna några barndomskamrater vid förnamn i ett inlägg för två år sedan, det har bara hänt en gång hoppas jag). Jag vill inte lägga ut tydliga bilder på mina barn eller Herr Partner (hans tatuering la jag ut men där ser man inte ansiktet). När det gäller barnen planerar jag att bli ännu strängare mot mig själv när det gäller vad jag publicerar om dem. Jag har råkat använda min dotters namn en gång i en kommentar till en annan blogg och våra fullständiga namn förekommer nån enstaka gång i andras bloggar (och det är jag inte stormförtjust över). Så petnoga försöker jag vara - men så snurrar jag runt en stund på Facebook och noterar att det inte bara saknas farstu utan även ytterdörr och hall lite här och var.
Jag är gammeldags antar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En knepig sak med Facebook är ju också att andra kan tagga dig och dina familjemedlemmar i sina fotografier.
Annars retar jag mig mest (just nu) på alla annars omdömesgilla personer som lägger ut konstiga frågor som "Tror du att XX har haft några könssjukdomar?" eller "Skulle XX stöta på din kille om du inte var där?" som sen andra ska rösta om. (Och eftersom jag inte vill ha den applikationen får jag inte veta vilka slutsatser personens väänner drar utifrån min präktiga profilbild!)
En god vän kommenterade att det känns lite som att tjuvlyssna att läsa Talkie walkie - det kändes som ett samtal mellan systrar som visserligen är kodat för offentligheten men ändå är väldigt... internt. Jag har funderat på det, och inte kommit fram till någon åsikt. Är det en bra särartsgrej med vår blog att vi framför allt pratar med varandra? Borde vi skriva för en tänkt publik av människor som inte känner oss sedan barnsben? Fast - återigen - har vi just några fler läsare än den handfull som gett sig till känna? Vill vi ha det?
Talkie walkie är väl just det, ett samtal mellan systrar. Vill vi ha det på annat sätt måste vi skriva på annat sätt... För min del är det OK eftersom jag har en annan kanal för mina planer att dominera bloggosfären. Den planen går å andra sidan inte något vidare...
För min del ger Talkie-walkie mig tillfälle att samtala med er och jag har inga andra ambitioner med bloggen. Med det sagt så ska ingen känna att de tjuvlyssnar, vi vet vilket forum vi rör oss på och vill man lyssna får man lyssna! Som i en walkie-talkie.
Skicka en kommentar