På studiebesök

Mycket av det jag gör på jobbet har jag ingen aning om huruvida det är rätt eller fel.
Så var det sagt, nu har jag avslöjat mig själv som en bluff.

Jag pinnar på bäst jag kan, tänker så det knakar varje gång jag stöter på en ny frågeställning. Hur ska vi förhålla oss till det här?
Och så - pang - har jag en insikt som bygger på en lite fluffig formel: en del Så-har-vi-alltid-gjort, en del Men-tänk-om-man-i-stället-skulle-göra-så-här, en del Vi-får-i-alla-fall-se-till-att-det-inte-blir-så-där, en del ren och skär inspiration och en del småaktigheter och skrufs. Vispas och skakas och skummas av. Och så hamrar jag ned det i ett e-mail eller säger det på ett möte och vips är det klart.

Jag hör själv att min åsikt låter rimlig och klok, och för det mesta brukar folk acceptera den som fullt gångbar. Men själv brukar jag, just när jag ska klicka "sänd" eller öppnar munnen för att leverera min drapa, drabbas av en mikrosekunds svindel där jag ser helt nya landskap och inser att egentligen skulle jag lika gärna kunna säga något helt annat som skulle kunna vara lika självklart. Jag kunde säga motsatsen till det jag håller på att säga, eller borde kanske inte säga något alls. Fast sedan är ögonblicket förbi och det är bara att köra på, jag hinner inte tänka igenom de alternativa vägarna och ju mer jag pratar eller skriver desto mer övertygar jag mig själv.

Det finns inget facit. Jag tittar på kolleger och försöker läsa deras spel, gissa deras osynliga regelböcker... Försöker lista ut vilka förhållningssätt som i längden fungerar bäst, försöker bygga upp lite mer långsiktiga strategier och sätta upp egna spelregler.

Är det jag som har ett konstigt jobb eller är det likadant för er?