Mitt motto rakt genom den här fotledsperioden har varit En dag i taget, ett steg åt gången. Det har gått bra. Men åååå nu börjar det slita på mig, det här sittandet, det här väntandet, det här fokuserandet på nästan ingenting dag ut och dag in.
Det är nollgradigt ute och det regnar och om två timmar ska jag ut på ispiggarna och gå till sjukgymnasten. Och det är den här dagens händelse. I går kväll tänkte jag att om någon ville ge mig en insomningstablett som skulle lägga mig i dvala i två veckor så skulle det inte vara ett självklart val att säga nej. Men visst, det är roligt att hinna umgås med pojkarna och det är skönt att kurslitteraturläsningen inte kantas av ångest och omöjliga klockslag. Det finns människor vars hela liv ser ut så här. Man får tänka på det.
Och man har ju inte roligare än man gör sig, heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nej Jorun, det här duger inte. Såhär kan det inte vara, nu måste något ändra sig.
Antingen får du ta och börja på en ny hobby. Knivtillverkning är ju redan testat och godkänt i ert hushålle - men inte av dig så vitt jag vet. Det kan man göra när man sitter ner.
Eller också får du resa till något av de förnämliga resmål som finns inom räckhåll. Umeå, för att säga ett exempel. Där kan man i andlös hänryckning krycka runt på universitetsbibblan och häpna över att det finns tillgång på så många verk alldeles gratis!
Eller Ammarnäs, där man kan krycka runt i samma tråkväder fast tio procent kallare (?) och hundra procent vackrare.
Du kan kolla på staaan vad som erbjuds daglediga. Du kan bli medlem i ett gym och ägna en halvtimme om dagen åt att utveckla dina fjärilsmuskler.
Men du kan inte ha det så där tråkigt!
Skicka en kommentar