Dagens telefonsamtal

I dag har varit så hektiskt på jobbet att jag har känt mig som en höggravid kompostortoped, ungefär. Jag vickade för en kollega som nog skulle ha haft fullt upp även om han hade varit där; nu var jag dessutom tvungen att klara mitt eget jobb på lediga stunder.
Det fanns en man jag var tvungen att få tag i för att godkänna en text, jag jagade honom med alla till buds stående medel. Telefon, mail, personliga besök hos honom, hos hans kolleger, hos enhetens sekreterare, hos angränsande enheter. Jag lyckades till sist lokalisera honom och kunde genom ombud framföra min vädjan: "Snälla läs och kommentera!". Det här är den värsta delen av mitt jobb - min förmåga att leverera är helt avhängig av någon annans goda vilja.
Sedan väntade jag och väntade och väntade. Jobbade som en galning under tiden men vågade inte lämna datorn eller rummet. Var till sist ändå tvungen att småspringa ner till restaurangen just innan den skulle stänga och trycka i mig en halv portion mat - den halva som inte behövde tuggas så mycket. Joggade tillbaka, väntade.
(Här kan jag flika in att texten inte riktigt var så spännade som det kanske verkar. Om jag hade publicerat den här på sajten skulle ni gäspande säga att det var vanligt myndighets-bla-bla. Fast det skulle ju i så fall visa att ni inte var införstådda med det adrenalinstinna risktagande som ligger bakom varje "emellertid".)
Nåväl.
Vid det här laget var det långt efter deadline och jag satt och krattade ur mig mail efter mail för att röja i min att göra-lista.

Och så till sist ringde telefonen, jag såg hans namn på displayen, och stressen upplöstes som vattenånga.
Samtalet i dess helhet - jag tror att det var avklarat på tre sekunder och jag tror att min kontakt nog enbart hade tre sekunder att avvara.

- Hi K!
- Hi; it's fine; text is good; bye.