Slowfox med ena benet på ryggen

Jag sitter och skriver på en text samtidigt som jag undrar om jag är riktigt klok som lägger upp mitt arbete på det här sättet. Det känns på något sätt sällsamt bekant att jag får ett ämne tilldelat som jag inte riktigt kan få levande för mig, och att jag då väljer en vinkel som bara i viss belysning och med sträckt nacke har något att göra med det jag förväntas behandla. Om man vill vara elak, eller klarsynt, kan man dra en parallell till förhållandet mellan begreppen "dykning" och "sjöglimt".

Då säger vän av ordning: nå, varför skriver du inte om något annat i stället?
Signaturen fem-minuters-akademikern säger: jag har så fruktansvärt lite tid att lägga ner på den här uppsatsen. Att tänka ut en ny approach tar minst en kväll...

Usel undanflykt, jag vet.
Kanske är det så att jag i flera år har haft lust att skriva något om den här frågan jag vill tvångsomvända till att handla om "Modernity in Transition" (temat för min text), och inte vill döda min älskling.
Kanske är det helt enkelt så att jag gillar att försätta mig i omöjliga situationer och försöka krångla mig ur dem.