Idag satt vännen M och jag och grät i varsin biofåtölj, i smyg så den andra inte skulle se. Över att barnen ska bli stora, vi ska bli gamla och alla ska dö. Efteråt var vi överens om att vi nog borde ha kommit över det här stadiet, visst är det lite mellanstadievarning på att känna existensiell oro? Tur att man inte tänker på livets flyktighet så ofta...
En natt såg jag en dokumentär om det långdragna helvetet i Ruwanda och Tchad. Jämför man är tårarna i biomörkret banal lyx, så klart. En oväntad vinkling på ämnet var när de intervjuade en europé med leukemi som ägnar all sin tid åt att skriva om och sprida kunskap om Darfur-katastrofen. Han sa att det ibland känns jobbigt att sitta inne en solskensdag med vetskapen om att man bara får ett begränsat antal dagar med vackert väder i livet. Men han gjorde det ändå.
Idag är det en dag med vackert väder och barnvakterna lämnar tillbaka barnet om en timme. Jag tänker ta på mig Bodils hemstickade tröja i grått och svart Lovikkagarn och sätta mig på balkongen med en stor tallrik lamm/kål/potatissoppa. Idag är en av de där livsdagarna...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad var det för film?
Det var den oerhört mångbottnade och djupa Mamma Mia;-)och majoriteten av medbesökarna var 50+ och en stor andel närmade sig 70. Det som triggade tårarna var en för mig okänd låt om att flickan nyss hade skolryggsäck. Vet inte hur mycket de filat på originaltexten för att få in låten i handlingen.
Det om Darfur var på Kunskapskanalen.
Skicka en kommentar