Pastorn i litteraturen

(Det här får gärna bli en serie!)

Jag läser just Midvinterblod av Mons Kallentoft och det finns väl både bra och dåliga saker att säga om den boken. Just nu nöjer jag mig med ett citat och en fråga: har den här författaren någonsin träffat en pastor? Tror han att de finns i verkligheten?

(En udda profil i ett mindre samhälle har mördats och pingstpastorn är en av de goda medborgare som hört av sig för att tala om vem det var när en bild av den döde publicerats i länstidningen. Nu åker poliserna runt till dem som hört av sig för att få veta mer om vem den mördade var.)

Trots att de hade bråttom bjöd pastorns fru Ingrid på kaffe. De satt alla fyra i de gröna skinnsofforna i det vitmålade vardagsrummet och åt kakor, sju sorter, hembakta.

Fettet i kakorna.

Precis vad hon behövde.

Pastorns fru satt tyst, han pratade.

"Jag har gudstjänst idag, men församlingen får vänta. En synd av detta allvarliga slag måste få gå före. Den som väntar på att få be väntar aldrig för länge. Eller hur Ingrid?"

Frun nickade. Sedan nickade hon mot kakfatet.

De tog båda för sig en andra gång.

"Han var visst en bekymrad själ. En sådan som Herren håller av på sitt eget vis. Vi talade om honom som hastigast en gång i församlingen och då var det någon, jag minns inte vem, som nämnde hans namn. Han var väldigt ensam, konstaterade vi. Han skulle behöva en vän som Jesus."

"Pratade ni med honom någon gång?"

"Ursäkta?"

"Ja, bjöd ni in honom till kyrkan?"

"Nej, det tror jag inte föll någon av oss in. Våra dörrar står öppna för alla, fast kanske lite mer för vissa. Det ska medges."

- - -

Avslutningen av texten är en träffande pik, men det första citatet är väl ändå helt tondövt? Finns det någon människa, ens bland de allra mest krystade predikanter vi mött, som skulle kunna uttrycka sig på det viset?