Det känns inte som att det var så länge sedan jag satt likadant, kvällen före en operation. Den speciella känslan av att försöka tänka ut vad man kan tänkas behöva en dag som i morgon. Hur många böcker hinner jag läsa och kommer jag att förstå vad de handlar om? Vilka kläder kommer jag att vilja ta på mig när jag åker hem efter ingreppet? Ska jag ta med min ipod? (jag får väl bläddra tillbaka och läsa era råd från förra gången...)
Jag har sagt att jag inte är ett dugg nervös för denhär operationen, jo tjena. Det är väl lite läskigt att någon ska skära i ens kropp med vassa instrument, speciellt när man inte ska vara med själv. Och att inte veta hur ont det kommer att göra efteråt. Och att veta att man kommer att vakna upp i ett uppvakningsrum omgiven av idla ädla utlänningar som inte ens talar franska.
Nåväl, i värsta fall får jag väl tala engelska. Eller schlabbertyska. Och blir det för jobbigt att försöka kommunicera får jag väl låtsas sova.
Och det känns inte lika ödesmättat som att någon ska in och pillra med ens hjärta.
Och jag vet ju - egentligen - att det inte är svårt att ligga på sjukhus. Det finns ju till och med folk som har klarat av det i medvetslöst tillstånd.
Så nu får jag vända min oro till något konstruktivt. Som att gå och sova...
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
3 veckor sedan
2 kommentarer:
Lycka till! Bodil
På kursen idag fick jag lära mig att sjukhuskyrkan är de som är bäst på kommunikation med personer som har svårt att uttrycka sig. I alla fall tycker den kanadensiska gästföreläsaren (som är logoped) det. Så kör det ihop sig kan du antingen låtsas sova eller be dem hämta prästen.
Skicka en kommentar