Finkultur

"I know I´m white trash, but you are white trash too" sjunger Instant Success. Ja, jag vet det. Men jag försöker tränga in mig lite i kultureliten, man kan ju alltid försöka. I födelsedagspresent av svärföräldrarna fick jag festivalbiljett till Made-festivalen, med barnvakt tre av fyra kvällar! Pretto-prettofestival men roligt. Igår hörde jag Klagokören framföra ett verk med autentiska klagomål från lokalbefolkningen, om snöröjningen på Axtorpsvägen, om hur tråkigt det är att vara lesbisk för att alla redan varit med alla, om att kvinnor jobbar hårdare än men men ändå får mindre betalt (cresendorefräng: SHOW ME THE MONEY), om att det är jobbigt att klippa tånaglarna och om hur konstigt det är att förväntas skåla för lammstek på släktmiddagen när man är vegan. Och mycket annat beklagansvärt.

Och så såg jag en performance som liknade en japansk te-cermoni, men där en äldre man satt i Mao-aktiga kläder barfota med slätrakat huvud och Konfuciusskägg och metodiskt plockade fram kaffetermos, mjölkflaska, sockerskål, sked och plastbytta m bullskiva ur en pappkasse. Och fikade. Men varje delaktivitet utfördes under andakt, minutiöst och skitsakta, under synlig djupandning. Vrida överkroppen, lyfta upp termosen, vrida tillbaks överkroppen, skruva upp korken, vrida överkroppen, lägga tillbaks korken, plocka upp muggen osv. Under tiden panorerades suroundljud runt runt i rummet med samplingar, swisch och swisch och ett flertal röster som sa nonsensstavelser eller utstötte vokaler i morsekod. Två riktiga ord uppfattade jag: "pappa" och "fika".

Och så hörde jag en röstkonstnärinna som växlade mellan en djup vacker alt, kulning, jojk, galningsljud, tungotalsliknande jämmer och kompade på piano. Hon har bl a gjort filmmusik åt bröderna Cohen (the Big Lebovski). Jag nickade till några gånger där jag satt på golvet tryckt mot väggen, men jag tror inte någon såg det.

Idag försökte vi gå hela familjen på ett tyskt verk med symfoniorkester, vokalisationer och samplingar som skulle demonstrera stadsbrus och jäkt. På nåder fick vi komma in, om jag satt längst bak närmast dörren. Vi hann bli nästan-avvisade av tre olika publikvärdar till, innan konserten ens börjat, med motiveringen att det var ett känsligt stycke, att resten av publiken skulle bli irriterade om H skulle ge ljud ifrån sig men även kontrabudskapet att det skulle bli väldigt högt ljud... Så jag tog med mig H och trapptränade medan A stannade tre minuter till men kom ut för att han hade huvudvärk.

Istället tittade vi på en liten skulptur föreställande en cirkelformad gungställning med ett tiotal gjutna gungor som hängde i kedjor. Den tyckte vi var fin, alla tre.

På lördag spelar David Eugene Edwards (från Woven Hand och 16 Horsepower). Då har vi barnvakt.