En blyg flickas bekännelser

I min personliga innehållsförteckning har jag länge haft med en punkt som heter "och så tycker jag inte om att prata inför folk" och den har väl hängt med sedan mellanstadiet eller så.

(Jag kom just i håg att i fyran fick jag gå till en logoped för att jag pratade så tyst. Det enda jag minns var att hon bad mig skrika så högt jag kunde medan hon höll i midjan på mig. Jag pep lite grand och hon konstaterade att det inte blev något utslag alls, och tyckte det var mycket märkligt. Det var väl inget konstigt med det, jag var ju helt enkelt inte en sån som gapade och skrek.)

Fast forward till nyss (ett par månader sedan) när jag läste en mindre pinsam självhjälpsbok. Ett kapitel handlade om bilden man bär med sig av sig själv och hur den påverkats av föräldrar, skola och annan omgivning under uppväxten. Den efterföljande övningen var att hitta något i den egna självbilden som objektivt sett inte (längre?) var sant. Det var då det slog mig att jag ju faktiskt är en teaterapa när kören festar. Att jag gillar att leda möten. Att jag anmälde mig som frivillig när vi skulle spela teater på en konferens med några hundra deltagare. Att mina fåniga men vältajmade skämt fick publiken att gapskratta. Varför skulle jag gå omkring och definiera mig själv som blyg?

När jag häromdagen diskuterade arbetsuppgifter (i ett sammanhang som jag hoppas få tillfälle att återkomma till) hade de ändrat sig lite sedan de publicerade annonsen. Att tala inför grupper och hålla i olika sammankomster ingick nu i jobbet. Vad tyckte jag om det? Tänk så skönt att jag då, helt ärligt, kunde säga att det lät roligt och intressant. Det som känns svårt är att sammanställa materialet på ett pedagogiskt sätt och att läsa in allt som behövs för att kunna svara någorlunda bra på spretiga följdfrågor. Men presentera material och läsa in fakta vet jag att jag kan.

Jag vet inte om jag burit med mig en missuppfattning om mig själv, eller om jag helt enkelt mognat.