Bokstafett : Skjutspojken (forts)

Skjutspojken av Emelie Flygare-Carlén, utgiven 1841.
Handlingen i korta drag: gossen Ivar är son till en man som är på fritt fall genom klassamhället: faders farfar var adelsman men förslösade sina ägodelar. Hans far gifte sig med en bondflicka och blev bonde. Fadern själv hade en bondgård men var dum nog att låta sig värvas till soldat - när han var borta missköttes gården till den grad att den inte gick att rädda. Gossen Ivar växer därmed upp som torpare.
När boken börjar har föräldrarna bara en ägodel kvar: hästen Grålle som de använder som skjutsbönder för att få någon extra liten slant som de kan betala skatten med. Ack och ve, en arrogant officer kommer förbi och kräver skjuts till Norge, och han driver hästen så hårt att den stupar. Officeraren piskar även stackars Ivar för att lära honom veta hut - som adelsman borde han hålla sig för god för att vara skjutspojke.
Katastrof: hästen dör. Ivar går med sorgesamma steg iväg med skinnet för att sälja det till en garvare. På vägen träffar han den vackraste kvinna han har sett - det är den arrogante officerarens fru som söker efter honom, med sitt sjukliga lilla spädbarn i famnen. Ivar, som är en snäll ung man, hjälper henne gärna. Sedan blir han lärling hos garvaren, och eftersom han också är väldigt duglig går allt honom i händer.
Många år senare är Ivar välbeställd men sorgsen - hans fru är död och hans son är sjuk. Han återser officerarens familj - nu har de på grund av mannens inbilskhet blivit fattiga, men är fortfarande stolta. Dottern har vuxit upp till en alldeles förtjusande ung dam. Genom att dölja sitt ursprung får Ivar flickans hand, och får en möjlighet att hämnas på officeraren. Det är många förvecklingar men alla är lyckliga och du och bror på slutet.

Ja vad ska man säga som denna bok? En liten intressant insikt om amning fick man på köpet - det är Ivar som berättar som sin första fru som spred sin svaga hälsa genom modersmjölken.

"Ett par månader efter vår ankomst till Röstorp blev Alfred född. Ifrån den tiden var min hustru fortfarande sjuklig, liksom barnet, som hon envisades vid att själv amma. Jag har sedan ångrat att jag tillät det, men jag var då så lycklig av att se henne upptagen med en mors ömma omsorger, att jag inte besinnade, att gossen erhöll en ohälsosam näring."

Liksom en intressant inblick i svensk mathistoria: när hästen dör är Ivars familj fullständigt utblottad och har knappt med mat. Ändå har de inte en tanke på att slakta den, utan det är självklart att begrava den. Att ta skinnet tycker de är fruktansvärt men nöden har ingen lag. (Här i Belgien finns det slakteributiker som specialiserar sig på häskött, jag antar att det inte är lika tabubelagt här.)

Det mest fascinerande med boken är att den fortfarande är njutbar, 167 år efter att den kom ut. Handlingen är inte särskilt raffinerad, men allt det där runt-i-kring är så intressant. Klassamhället är så djupt rotat att det är en självklar faktor i tillvaron. Gossen Ivar som gör en klassresa i båda riktningarna, har starka åsikter om klasstillhörighet, men inte utifrån ett rättvisetänkande eller solidaritetstänkade utan mer utifrån stolthet och heder och en önskan att vara en fri man.
Det är intressant med kvinnosynen - kvinnorna i boken är intelligenta och rådiga - kopplat till den totala avsaknaden av feministisk agenda.

Samma år som boken kom ut avskaffades stockstraffet.
Året efter att boken kom ut fattade Sveriges riksdag beslut om att inrätta folkskolan.
40 år senare höll August Palm ett socialistiskt anförande med titeln "Hvad vilja socialdemokraterna?"