Aldrig för sent för att ge upp

Jag har levt utan mobil ända sedan i slutet av oktober när min genomkorkade mobiltelefonileverantör spärrade mitt sim-kort för att jag inte hade fyllt på det på länge. Jag visste inte att man behövde fylla på kortet inom en viss intervall. Och blev så kränkt och upprörd att jag ampert deklarerade att i så fall så kunde de skaffa sig någon annan kund, jag skulle minsann inte...

Sedan blev livet väldigt hektiskt en period och jag orkade inte ta itu med att skaffa ett nytt abbonnemang på länge. I början av december ringde jag och beställde ett abbonnemang på Tele2. Kvinnan var snäll men omständlig. Det tog tio minuter att bokstavera mitt namn och min adress och mina olika sifferkombinationer, och sedan skulle allt verifieras och bokstaveras tillbaka. J som i Jordanien, typ.
Hon lovade att de skulle skicka ett simkort och en liten blankett för att begära överflyttning av mobilnummer - det kunde man tydligen inte göra via telefon.
Så fick jag ett simkort men ingen blankett.
Två veckor vecka senare ringde en man från samma företag som absolut skulle gå igenom min beställning. För att vara riktigt på säkra sidan skulle jag själv säga alla saker och bokstavera och trippelbokstavera mitt namn och alla mina sifferkombinationer, medan han lyssnade och antecknade. Jag stretade emot och tyckte att de kunde kolla i sin databas, men så var tydligen reglerna.
Sedan fick jag slutligen ett brev med blanketter att fylla i och skicka in. När jag äntligen tittade på blanketterna i går kunde jag konstatera att alla fält var tomma utom mitt namn och min titel (Monsieur!). Om jag ville få glädjen att bli kund hos Tele2 måste jag igen uppge allt som jag redan hade dubbel och trippelbokstaverat på telefon.
Allt det här har tagit så lång tid, till absolut ingen nytta. I morse när jag vaknade slogs jag av insikten att en mobilfirmas fyrkantiga regler om påfyllningar av konton kanske inte är en personlig förolämpning.
Huvva, när ska jag bli vuxen?