Hembud

På sjukhusjobbet säger man ibland att NN har "flyttat hem". Länge associerade jag det till att de "flyttat hem" till Jesus, dvs att de inte överlevt sin sjukhusvistelse. Nu har jag vant mig vid att det betyder att de skrivits ut till ordinärt boende.

När jag cyklade hem från jobbet hade jag en euforisk känsla av Möjlighet, jag tänkte på mina vänner som hux flux åkte till Norge och dök med späckhuggare en helg. Jag tänkte att man måste mycket mindre än man gör och att jag får hitta på vilka äventyr jag vill ikväll och i helgen. Och så tänkte jag på potatis & löksoppan som min härliga man kokat till oss - och vårt fina barn och en av våra goda vänner.

Nu är soppan uppäten, barnet sover och mannen skapar musik med goda vänner.
När han kommer hem måste jag på ett så värdigt sätt som möjligt lämna ett hembud.
Påminna honom om att det här bara är tillfälligt, ett ögonblick mellan två evigheter.
Svärmor ringde just, hennes syskonbarns pappa har plötsligt dött.
Lär oss betänka huru få våra dagar äro.