Saint-Luc, here we go again

Ja då var det dags - i morgon åker jag in till Saint-Luc, det sjukhus som är en integrerad del av allt fler släktingars och vänners minnen.

Dit körde jag en gravid vän som fick värkar alldeles för tidigt...
Dit åkte jag efter en ambulans en otäck dag när en vän hade fått ett stort elakt anfall.
Dit åkte jag med lilla S som envisades med att hon hade ont i armen, trots att jag sa att det bara var en sträckning (jo huvva, det var den gången jag lärde jag mig synptomen på armbrott)
Dit åkte A med ett elakt sår i handen, när ett trädgårdsredskap eller om det var en spik från något byggskräp hade trängt rakt genom handflatan.
Dit åkte jag med lilla S som hade sträckt foten så att hon inte kunde gå.
Dit åkte jag med ett avslitet korsband och fick höra att det är normalt att "kvinnor i min ålder" har lite svajiga leder (jo, hejsan - tur att det finns fler vårdgivare).

Den gemensamma nämnaren är att allt gick bra till sist i alla fall. Och
det ska det väl förhoppningsvis göra även den här gången.

Men Saint-Lucfebern släpper inte så lätt - nästa vecka ska jag återkomma med lilla S som ska le ett brett röntgenleende till tandreglerarens fromma.