No, no, no, November

S och jag skrev en sång i helgen - eller rättare sagt en refräng.
Mycket bluesig: no, no, no, November.

Ute regnar det. Det smattrar mot takfönstret och rinner i tunga blöta rännilar.
I morgon ska jag jogga 06.30 och det kommer att vara beckmörkt, löven kommer att vara så regnmättade där de ligger på marken att det just inte är någon skillnad på lövhög och vattenpöl.
Och min kollega D som jag joggar med kommer att springa med sina karaktäristiska spänstiga springsteg som låter ana vilka pigga hastigheter hon skulle kunna hålla om hon inte hölls tillbaka av mitt lunkande.

No, no, no, November.

Om en vecka är det inläggningsafton, eller vad man nu ska kalla kvällen före.

Nåväl, det ska väl finnas några små glädjeprickar här och där, likt klumpar i Varma koppen. Faktiskt är det ganska imponerande att jag började jogga för elva veckor sedan, och hade svårighet att springa en hel minut med mina efter knäskadan förtvinade ben... och mitt nya uthållighetsrekord är 45 minuter. Jag springer inte så fort, så det blir väl inte så många kilometer, men ändå, det är stort.

På jobbet: jag har någon sorts maktlösa sorteringsfantasier, "tänk om jag inte skulle få några nya mail på en hel dag, och inga nya uppdrag i min inkorg, utan bara kunde ägna mig åt att ta itu med allt som radat upp sig, följa upp mina uppgifter och driva mina projekt ett litet steg framåt". Jag undrar hur folk gör som översköljs av samma antal mail som jag men håller sig flytande och har kontroll?

Nåväl, nu har jag klagat färdigt. I morgon är en ny dag och jag har en stark känsla av det är i morgon det vänder.